Idegranen Frö (Taxus baccata)

Idegranen Frö (Taxus baccata)

Pris för Paket med 3 frön.

Idegranen (Taxus baccata) är en barrväxt som ofta odlas som prydnadsbuske, men som också sällsynt växer vilt i Sverige.

Historik

Omkring 7500 f. Kr. hade inlandsisen dragit sig tillbaka från södra delen av landet. Idegranen gjorde då entré i Götaland och spred sig upp genom landet. Under den atlantiska värmeperioden nådde den upp till södra Dalarna och sydöstra Norrland. När sedan klimatet blev kallare tvingades den tillbaka söderut.

Idag är idegranen Gotlands landskapsträd och finns förutom där vildväxande på Öland och längs götalands- och svealandskusten.

Allmänna egenskaper

Idegran växer långsamt. Den långsamma växten kompenseras i viss mån av ett långt liv. Stammen på världens största kända idegran har en diameter på 4 meter. Man anser att det krävs bortåt 2 000 år eller kanske mer för att uppnå denna storlek. Gamla träd har ofta ihålig stam varför åldersbestämning genom räkning av årsringar fungerar dåligt. Åldersuppskattningarna blir därför osäkra, men man anser sig ändå kunna fastslå att idegran är det träd som i Europa blir äldst av alla.

Svenska idegranars grovlek överstiger vanligen inte diametrar omkring 30 cm, men en rekordnotering på 3,5 m omkrets (motsvarar ungefär 111 cm diameter) finns från Skåne.

Den svenska idegranen

Den enda art som är vildväxande i Sverige är Taxus baccata, [2] som är ett litet till medelstort träd vars blad (barr) är gröna året om. Det blir 10—20 meter högt. Barken är tunn, mjuk, brun och fjällig. Barren är lansettlika, platta och mörkt gröna; ovansidan av barren är glansiga medan undersidan är matt. De blir 1—4 cm långa och 2—3 mm breda. De sitter arrangerade i spiraler runt kvisten. Barren är vridna så att de bildar två plan, ett på vardera sidan om kvisten. Därför är spiralmönstret tydligt endast på färska vertikala skott.

Idegranen är oftast tvåbyggare, d.v.s. hanblommor och honblommor växer på skilda individer, men enstaka exemplar kan påträffas som är sambyggare (tvåkönade). Gamla enkönade träd kan sällsynt övergå till att bli tvåkönade.

Honkotten är märkligt utformad så att den närmast liknar ett bär. Varje kotte innehåller ett enda frö som är 4—7 mm långt och delvis omgivet av ett fröhylle, som är ett modifierat fjäll, s.k. arillus, [3] som utvecklas till en mjuk, skarpt röd bärliknande form som är 8—15 mm på både bredden och längden och har en öppning i änden. Dessa mognar 6—9 månader efter pollineringen.

Hankottarna är sfäriska till formen, med en diameter av 3—6 mm. Deras pollen sprids med vinden tidigt på våren.

Honkotten/bäret behöver 2 år för att mogna, och fröna behöver 2—3 månader för att gro.

Hela trädet och dess frukter är giftiga, dock inte själva fruktköttet, utan endast fröna i frukten.

Utbredning

Idegranens utbredningsområde omfattar västra, centrala och södra Europa, nordvästra Afrika, Kaukasus, Mindre Asien och norra Iran.

Den växer vild i södra Sverige. Det finns också ett fåtal populationer längs västkusten och vid Vättern som utgör så kallade bronsåldersrudiment, det vill säga små isolerade populationer som levt kvar sedan den varmare bronsåldern. Den trivs bäst i kusttrakter, men inte i utsatta lägen utpräglat marin miljö.

I Sverige är Taxus baccata härdig längs östkusten upp till ungefär Gävle. Det nordligast kända exemplaret finns i Valbo. Större bestånd finns på Öland och Gotland samt lite längre in i inlandet i Dalsland. I Finland finns idegran endast på Åland.

Dialektala namn

Idegran kallades förr barrlind i Bohuslän, ett arv från den tid Bohuslän tillhörde Norge. Idegran heter nämligen barlind på norska. I Värmland och Dalsland förekommer ortnamn som Barlindemyren och Barlinda myr. Varianter på detta namn är barlind, [5] bärlind, balind och Balders lind samt förkortat enbart id.

Benämningen barrlind kommer av att idegran liksom lind har ett användbart skikt bast mellan barken och den egentliga veden. Idegransbast användes i gamla tider för repslagning.

En gammal tradition säger att det heliga trädet Yggdrasil i den nordiska mytologin egentligen inte var en ask som är den vanligaste föreställningen, utan en idegran.

Användning

Idegran är ett eftertraktat virke för finare snickeri. Det är hårt och starkt och kan poleras till en vacker yta. I svartpolerat skick har virket kallats tysk ebenholts.

Avkok på barren kan användas för insektsbekämpning.

Tidigare användes idegran med sina röda bär mycket inom blomsterhandeln för bindning av kransar, vilket tärt hårt på idegransbeståndet.

Enligt arkeologiska rekonstruktioner anser man att man vid vikingatid och ännu längre tillbaka tillverkade pilbågar av idegran. Idegran var även det mest använda träslaget i byggandet av engelska långbågar under medeltiden, vilket ledde till massiv avverkning.

Inom alternativmedicinen har man ansett att preparat baserade på idegran har läkande inverkan.

Preparatet taxol är godkänt för användning i Sverige även inom skolmedicinen, men är ytterst dyrt. Det verksamma ämnet är palditaxol och används vid vissa cancersjukdomar. Verkningssättet är som cystostaticum (cellgift) genom att minska celldelningen hos celler som delar sig snabbt. Därigenom dör cellen. Preparatet skall inte användas vid graviditet.

Ett annat preparat är docetaxel, som påstås vara verksamt mot cancer. Det framställs från den sällsynta idegranarten Taxus brevifolia, som växer i nordvästra Nordamerika.

Som odlad kan idegranen förökas med frösådd eller genom sticklingar. Den lämpar sig väl för häckar och tål att tuktas hårt och bildar då nya skott.

Giftighet

Om ett barn äter mer än fem bär bör enligt Giftinformationscentralen åtgärder vidtas för kontroll av hälsorisk. Giftigheten anses komma från alkaloiden taxin, men idegranen innehåller också andra giftiga ämnen.

Det händer att hästar och kor äter barren, vilket kan ge dödlig utgång. Hästar är mest känsliga, och sjukdomsförloppet är mycket snabbt. Svin tycks mindre känsliga. Att ett enda barr skulle räcka för att göra djur sjuka är dock ett överdrivet rykte.

Hjortdjur tål att äta idegran. Det förefaller rentav som om rådjur skulle tåla att beta unga idegranplantor och rådjur blir då ett hot mot planteringar.

På grund av denna giftighet försökte man förr utrota idegran, som växte intill beteshagar. Nu är den fridlyst i 10 län. Den åtnjuter dessutom särskilt skydd genom flera naturreservat.

Trots giftigheten äts kottarna inklusive fröet gärna av trastar och andra fåglar. De hårda fröna klarar sig oftast oskadda genom fågelns matsmältningskanal utan att förgifta fågeln. Idegranen kan på detta sätt bli spridd vida omkring, och det finns tecken att fröets passage genom fågeln skulle vara befrämjande på grobarheten.

Även människor kan finna frukterna välsmakande och kan äta dem utan problem under förutsättning att fröna (kärnorna) spottas ut oskadade. Skulle man råka bita itu en kärna känner man genast en brännande smak och bör omedelbart spotta ut det man har i munnen. Vissa besvär kan uppstå.

I fornnordisk mytologi

Guden Ull bodde i en idegranslund som hette Ydalir, vilket betyder Idegranlund eller Idegransdalarna. Guden Ull tillbads inför vinterns pilbågsjakt på skidor. Idegran är ett segt och starkt träslag, och användes med fördel vid framställandet av föremål som pilbågar.

Idegransrunan, Eoh, är intimt förknippad med denna nuförtiden relativt sällsynta växt. I förkristen tid var idegranen emellertid betydligt vanligare. I sin bredare betydelse representerar denna runa växtriket, och det tålmodiga stilla växandet. Eoh representerar även världsträdet Yggdrasil, och det finns flera teorier om att Yggdrasil i själva verket inte var ett askträd, utan en idegran. Det träd som en gång stod i Uppsala och var ställföreträdare för Yggdrasil är omskrivet som grönt året om, vilket förstås skulle stämma på bland annat en idegran.